Konst i Lund

Sedan 1981 finns det en liten butik i centrala Lund som heter Konst i Lund. ”Alla” tyckte att det var rena rama vansinnet att starta den och förutspådde dess snara nedgång och fall. Som en av dess två ägare kan jag dock intyga att den lever och har hälsan och under dess nu tjugosexåriga tillvaro har den givit mig många anledningar att fundera över konstbegreppet i största allmänhet och lundabornas uppfattning om konst i synnerhet.

Lars Vilks (han med Nimis och Mohammedrondellhundarna) förklarade konstbegreppet i sin doktorsavhandling ungefär såhär: konst är det som konstvärlden säger att det är konst.

Häromkvällen, när vi hade tillfälle att träffa en (söt och charmig, tycker jag) Åsa Nacking på Lunds Konsthall, fick vi höra att konst är en pågående process och att det är en konsthändelse att man valt att visa två revolutionsfilmer i en utställning som i övrigt består av en rad (mediokert till dåligt målade, tycker jag) hyllningsporträtt av diktatorn Ceau?escu.

Mycket bra, men vet vi nu vad konst är?

Som gammal språkvetare har jag en välkänd metod för att ta reda på ett ords betydelse: titta på hur ordet används i sina kontexter. (Slå inte upp det i nåt uppslagsverk – det är för gammalt!)

Låt oss pröva den metoden på konstverk; hur använder vi konst? Då jag träffar fler konstbrukare än konstproducenter, ger jag brukarna företräde i min redovisning.

Konst används som heminredning. Inte sällan berättar mina kunder för mig vad de har för färg på sina väggar, sina soffor, sina mattor. Det händer även emellanåt att man har med sig ett litet tygprov från soffklädseln, för att jag riktigt ska få klart för mig vilken grön nyans det handlar om. Och det tycker jag är helt i sin ordning!

När vi väl har hittat den rätta gröna nyansen börjar nämligen det intressanta. Vilka andra egenskaper ska bilden ha eller inte ha? Abstrakt, föreställande, naturmotiv, med eller utan människor, mjuka och böljande linjer eller strama kantiga former? Det är nog inte bara ett komplement till den nya soffan som man söker.

Konst används som verklighetsflykt. På kulturnatten visar Konst i Lund alltid en liten utställning av lundaakvareller av Erik Lundgren. Bilder av Lund väcker alltid ett stort intresse och diskuteras livligt av publiken. Erik Lundgren målar det han ser, dvs, finns det trafikskyltar och bilar vid ett aldrig så idylliskt gatuhus i kulturkvadranten, så finns dessa med på hans akvareller.

Detta delar genast publiken i två motsatta grupper; de som tycker att det är sanna lundaskildringar och de som blir lite upprörda över bilarna och skyltarna. Den senare gruppen vill se sina idylliska miljöer utan förfulande inslag.

Detta behov av att med konstens hjälp frammana bilden av en idealiserad värld utan miljöförstöring, bilar, hemlösa fyllon osv blockerar möjligheten att se att bildens estetiska kvaliteter höjs och att bilden blir mer spännande om den röda trafikskylten och den blå bilen får vara med i kompositionen.

Konst används till att framkalla minnen. ”Jag vill ha en tavla med segelbåtar på. Det hade vi när jag var ung.”

”Denhär landskapsmålningen med skog, är den från Småland? Jag är därifrån.”

 ”Just i det huset bodde jag som liten.”

Konst används för social positionering. Genom att intressera sig för konst, gå på utställningar, känna till namn, äga konstverk visar vi att vi förfogar över det som inom sociologin kallas det ”kulturella kapitalet”, något som den sk medelklassen sägs lägga ner mycket energi på att visa sig ha.

Här vill jag gärna citera lille Kalle ur serien Kalle och Hobbe:

   ”Men egentligen är konst ett privat språk för sofistikerade personer,

   som gratulerar sig själva till sin överlägsenhet jämfört med resten

   av världen.”

Konst används som investeringsobjekt. Alla har vi hört talas om de fattiga konstnärerna som nästan svalt ihjäl och sålde sina verk för en brödlimpa eller en flaska sprit och vars verk efter deras död blev ofantligt värdefulla och gjorde sina ägare rika. Många är de som drömmer om att göra sådana konstfynd.

Att den förmenta värdestegringen ofta är ett missförstånd av penningvärdesutvecklingen bekymrar inte den drömmande investeraren. Zorn t.ex. fick bättre betalt för många av sina verk under sin levnad än vad de inbringar idag.

Jag tycker att inköp av ett konstverk är en god investering om man tycker om det och har råd till det.

Allt annat är fåfänga framtidsspekulationer!

Själv använder jag konst som underhållning. Med det menar jag att om ett konstverk kan väcka tankar, associationer, fantasier, skönhetsupplevelser, känslor – kort sagt mentala processer som hindrar mig från att ha långtråkigt – då är det värt att jag gör mig besvär att titta, förvärva, försöka förstå eller t.o.m. läsa vad någon har skrivit om det.

Med denna lite ytliga och inte alls uttömmande betraktelse över konsten hoppas jag ha kunnat förmedla att konst nästan kan vara vad som helst för oss om vi vill tillåta det.

Enligt min mening är konstupplevelsen djupt privat, liksom religionen. Och liksom religionen kan locka fram driften hos vissa människor att med lyft, skolmästaraktigt pekfinger försöka pådyvla andra sin uppfattning, så finns det människor som en gång för alla vill hävda att de vet vad som är konst och vad som är bra konst och vad som är dålig konst och därför borde förbjudas. Sånt tycker jag inte om.

Men jag kan försöka visa konstverk som jag tycker är bra och hoppas att någon annan också får glädje av dem.

Ruth Kneip 2007 i Lund